brownsuga

Människor man aldrig tror ska sänka en som de gör, slår en när man minst anar det med något du aldrig tror om de.

Så jävla sorgligt livet är ibland. Man tror verkligen att vissa saker kan vara speciella. Men i slutändan visar det sig bara vara samma skit som resten. Samma skit som alla andra klagar på, kommer du också klaga på fastän du aldrig trott att du skulle göra det. 

Fattar inte ens varför jag skriver här som en idjot. Älskar att stava idjot så. Är trött på att hela livet gått runt och stavat rätt och talat rätt. Känner mig fri när jag kan skriva hur jag vill. Har lärt mig att vara akademisk och korrekt i skolan men kunna snacka hur jag vill på fritiden. Fast vissa tror inte att man kan svenska då haha så roligt, så dumma människor det finns i världen också. Synd om de faktiskt, tycker de missar så mycket fint.

Jag saknar barndomen ibland. Den var så carefree, så jävla inga problem alls. Dagens barn har världens problem verkar det som. De lever inte som vi gjorde. Vi lekte brännboll, finish och äpple på varje rast. De leker med mobiler, datorer och snackar om sex och sånt. Så jävla synd om de. Tycker synd för det är så jävla mycket roligare att leka äpple än att sitta framför en dator. Min lille bror skulle tycka jag var knäpp om jag bad han leka äpple istället för att vara framför msn.

Tänker över livet ibland också. Vart den ska ta mig. Och ser till vart jag är idag för att se hur stora chanserna är för att göra det jag vill. Ganska ljusa enligt många. De flesta. Ingen aning enligt mig själv. Orkar inte tänka på det. 

Saknar att fika. Skratta så magen gör ont. Saknar tjej snacket. Och kill snacket. Man hinner aldrig umgås längre. Fast man alltid säger att man ska. Så jävla sorgligt också.

En kille dog igår, tror det var igår. Han skulle ta studenten. De hade varit ute och festat. Supit så mycket att han dog senare på kvällen. Hemma. Utan hans mamma där. Från norsborg. Syrian. I hans bästa dagar. Kan gråta bara jag tänker på det. På hans mamma. Hans syskon om han hade några. Jag frågar inte ens min mamma om detaljerna. Jag får ont i hjärtat. Så onödigt. Onödigt. Må han vila i frid. Mina tankar går till han och hans nära och kära.

Sånt får mig att tänka extra noga. På allt. Visar extra kärlek. Sväljer, förlåter, öppen för allt, skit snäll. Men ibland är inte den som du är öppen mot på samma plats som du är. Det sorgliga är. När den personen väl är det. Kan det vara försent.

Nu blev det ett väldigt långt inlägg, och konstigt, kanske osammanhängande. Men jag pratar av mig typ...i guess. Underskatta aldrig "the power of words". De kan slå hårdare än tusen bollar.

Och ta hand om varandra sockerärtor. Va snälla, säg snälla saker, det gör ju så mycket med så lite insats liksom.

Puss och kram/ Silvia